Till minne av

 

Aldrig kunde vi ana, att din tid hos oss skulle bli så kort. Du kom till oss och klev in i våra hjärtan och där kommer du att stanna för evigt, ingen annan kommer någonsin att ta din del av våra hjärtan. När jag nu skall skriva om dig så kommer alla känslor fram - tårarna bara rinner och rinner. Wille, du ska bara veta att jag tänker på dig varje dag och hoppas du har det bra. Det gör så fruktansvärt ont att förlora sin vän.

 

 
 

Wille var vår första sheltiekille. Han hann bara var hos oss en kort tid men under den tiden gav han oss mycket lycka och kommer för alltid att ha en plats i våra hjärtan. Han älskade fart i tillvaron och var förtjust inför alla nya uppgifter. Han var en öppen och älskvärd vovve och hade ett underbart lynne, en personlighet som var något utöver det vanliga. Det var en söndag du kom till oss, närmare bestämt den 19 december 2004, du var då åtta veckor gammal. Vi hämtade dig med bil från din uppfödare, Frostice kennel i Malmberget. På vägen till ditt nya hem var du så fin, du gnällde ingenting utan du låg hela tiden lugnt i min famn.

 

foto: Birgit Steen
 

Redan första kvällen när det var sängdags traskade du bara in i sovrummet och lade dig på en filt på golvet bredvid sängen och där låg du hela natten. Detta fortsatte du med kväll efter kväll ända tills du upptäckte att det var skönare att sova i vår vattensäng, då flyttade du dit istället. Om mornarna när du vaknade väckte du alltid mig och gav inte upp förrän jag steg upp. Att de andra i familjen redan var uppe brydde du dig inte om du väntade alltid på att matte skulle vakna. Det var omöjligt för mig att ta sovmorgon någon gång, men det gjorde absolut ingenting.

 

 

Trots att vår tid tillsammans blev alltför kort hann vi göra många saker tillsammans. Våra månader tillsammans var spännande, härliga och roliga och jag var med dig varje ledig stund.
Du var så lydig för att vara en liten valp. När jag ropade på dig kom du alltid även om det var annat spännande som hände runtomkring. Man behövde aldrig lära dig något, du kunde det redan. Som när jag för första gången skulle träna dig att gå fint i koppel då kunde du det redan, så fint, så fint, precis som om du aldrig gjort något annat förut.


Du hade härligt temperament och det märktes på dig att du tyckte att allt var så himla skojigt. Jag tror aldrig att jag kommer att få uppleva ett sådant underverk som dig fler gånger.
Vi tog långa promenader varje dag i skogen, där både du och Freja fick springa fritt. Där, på vår skogsrunda träffade vi alltid mycket folk och alla visste vilka vi var. När de fick träffa dig Wille så sken de upp, du spred alltid så mycket glädje omkring dig. Sedan du lämnade oss har jag inte klarat av att gå denna runda i skogen........ vi får väl se när jag klarar av att gå den.

 

Willes priser
 

Du hade turen att ha en nästan jämngammal kompis. Det var en finsk lapphund, Samegulds Ienny-Ana, henne lekte du med ofta och hade roligt tillsammans med. Lotta och Tobbe som är matte och husse till Ienny-Ana hade också två sheltiehundar, Tjabo och Hubba- Bubba som också de blev dina bästa kompisar. Lotta bara älskade "vilde Wille" och det var också ömsesidigt från Willes sida. Jag har mycket att tacka Lotta för, utan hennes hjälp hade aldrig du Wille blivit så underbar som du blev. Tack ska du ha Lotta!!

 

 

Willes första officiella utställning var nationella i Piteå i maj mån. Han tävlade då i valpklass och blev placerad som fjärde bästa hanvalp. Det var inte dåligt med tanke på att han bara var lite över 6 mån och då har man ingen chans mot 9 mån valpar..... eller?.
De fina resultaten fortsatte, utställning efter utställning. Både Wille och matte bara älskade detta med utställningar. Wille älskade att visa upp sig och charmade alla. Han var så liten men visste redan, att gör jag mitt bästa så får jag godis sen.
Nu kommer vi till händelsen som matte var så stolt över. Det var på internationella utställningen i Piteå i Juli månad. Där blev han först BIR-valp och lyckades ta sig vidare till BIS-finalen. På BIS-finalen blev Wille tvåa av alla valpar. Vad vi blev lyckliga! Matte var så glad och stolt över Wille. Wille var också glad, mest över att han fick så mycket godis av matte.
Och jag tror mig veta att även hans uppfödare Birgit och Ingemar och våra vänner Lotta och Tobbe blev lika glada där dom satt och hejade på oss. Mitt i segerruset tackade jag Birgit för att jag fått köpa snygge Wille. Jag tackade även Lotta som hade trott på Wille hela tiden.

 

Wille BIS:2 i Piteå
Inoff utst. Foto: Lotta L
Lena och Nova
 

Under vårens utställningar så lärde vi känna Lena Wedestig med sheltien Nova och vänskapen har fortsatt fast utställningssäsongen tog slut för mig med Wille.

Helgen efter for vi till Alfta på ytterligare en hundutställning. Detta kom att bli Willes sista utställning. Även där placerade du dig bra och blev BIM-valp. Men enligt matte till vinnaren så hade Wille lika bra kritik som hennes valp.

 

 

 

Vi hade anmält oss till en utställning i Lövudden som ligger utanför Västerås i slutet av juli. Men då fanns du inte längre. Jag hade aldrig orkat med att ringa till Västerås för att berätta vad som hänt och att Wille inte skulle delta i utställningen. Vi var ännu i sorgearbetet och katalogen där Willes namn stod med hade redan hunnit tryckas.
Våra kompisar Lotta och Tobbe for dit med sina hundar efter viss tvekan, de hade också tagit det som då hade hänt Wille hårt. Lotta köpte utställningskatalogen i Lövudden där Willes namn fanns med, för att jag skulle ha som minne. Jag är tacksam mot Lotta för att ha kvar katalogen!
På utställningen ropade Ringsekreteraren in oss flera gånger. Slutligen gick Lotta fram och berättade för dem att Wille inte fanns längre. Lotta fick en klapp på axeln med en nick.

 

Första utst. Foto: U-B Ideryd
Syskonträff.
 

Den ödesdigra dagen då olyckan hände var den 12 juli. Eftersom sommarblommor är ett annat stort intresse för mig, hade jag drivit upp över 100 plantor. Men den här sommaren hade jag tillbringat så mycket tid med dig och Freja så trots att det redan var i mitten av juli hade jag inte hunnit plantera ut dem ännu. För att inte behöva slänga alla blommor var jag nu tvungen att ta mig tid och plantera dem. Kent hade inte heller tid att vara med hundarna den här dagen utan reparerade bilen i garaget. Pojkarna hade kompisar, några av dem hade moppe som hundarna inte brukade kunna låta bli att jaga. Eftersom ingen hade tid att se efter hundarna just då beslöt vi att det var bäst låta dom vara inne i huset en stund medan vi gjorde klart på gården.
Men på något sett lyckades ni öppna dörren och du rusar ut. Vi hör ett gällt skrik och förstår att något hänt så vi rusar dit. Vi får då se att det är du som hamnat under bilen och fått ena däcket över dig. Du blir liggandes på gatan och Kent lyfter varsamt upp dig i famnen, Wille, du var så rädd, chockad och skadad att du bet Kent, men det var inte allvarligt. Vi lyfte in dig och ringer till veterinären. Det fanns inga synliga sår, inget blod inget som syntes utanpå hur skadad du var.

 

 

Vi åker med dig till djursjukhuset i Luleå, Gammelstad. Framme hos djursjukhuset undersökte och röntgar en Veterinär dig. Hon sa att det inte såg bra ut för dig, och börjar också prata om avlivning. Vi ville avvakta till morgondagen och sa att vi var beredda att göra allt för att du skulle bli bra. Veterinären säger då att de själva inte skulle klara av operationen och att den i så fall måste utföras av Regiondjursjukhuset i Strömsholm. Hon faxar över röntgenbilderna dit för utlåtande. Wille blir tvungen att stanna kvar för vård över natten och vi måste fara hem utan honom. Hemma känns tiden outhärdlig. Det går varken att sova eller göra någonting. Istället så vandrar jag runt, vandrar och vandrar och funderar. Nästa dag ringer veterinären upp mig och säger att de på Strömsholm är beredd att ta emot oss för operation. De säger att de inte kan garantera någonting innan de undersökt dig och blir det operation så skulle kostnaden bli cirka 60 0000 kr med rehabiliteringen. Hon ber oss att fundera och att vi skall höra av oss så snart som möjligt. Jag pratar genast med familjen och vi behöver inte ens fundera, klart vi tar chansen. Vi ville ju göra allt som var möjligt för att du skulle bli bra igen. Skulle det bli operation som kunde göra dig så pass bra att du inte skulle behöva plågas så spelar pengarna ingen roll. Pengar är inte allt här i världen.

 

 

Nästa dag tar vi med oss Robin och hans farfar och hämtar Wille från Djursjukhuset i Gammelstad. Oj, vad Wille blir glad när han ser oss. Vi får med oss en filt som han ligger på bredvid mig i baksätet. Sedan börjar den långa färden till Strömsholm, 10 tim lång. Vi är framme på Regiondjursjukhuset Strömsholm torsdag morgon kl 07.00 den 14:e juli.

Jag är så evigt tacksam nu i efterhand att jag fick vara med dig Wille hela natten i bilen och det var som att du då och då tittade på mig och ville tala om - att jag har ont. Jag hade som en konstig känsla - att kommer det här att gå vägen? Wille bara låg bredvid mig i bilen och gnällde till ibland när han hade ont.

 

När vi så kom fram lämnade vi röntgenbilderna i receptionen och vi fick sätta oss ner och vänta. Och väntan blev lång. Till slut kom veterinären Elin Mård och sa som det var, de hade haft konferens och närvarande var den skickligaste kirurgen i hela Sverige. Han ansåg att prognosen var så pass dålig att han inte var beredd att operera. Willes skador var allt för omfattande, hela bäckenet var helt söndertrasat. Wille skulle troligen inte ens kunna gå efter operationen och kisseriet skulle nog inte heller fungera. De tyckte synd om oss som hade fått resa hela denna långa väg och få detta svar, men jag tycker inte så, nu vet jag att jag har gjort allt som kunde göras för Wille. Jag kommer aldrig att behöva fundera om det hade gått att rädda honom om vi åkt Strömsholm.

Jag, Kent, Robin och farfar tog då beslutet att det blir avlivning, för vi kunde inte plåga honom mera. Jag och Kent var inne hos Wille när han fick sprutan. Han låg så fridfullt med ögonen öppna och somnade stilla in och vandrade över regnbågsbron. Robin och farfar ville och klarade inte av att vara inne när Wille fick sprutan. Vi beslöt också att kremera honom och urnan med askan sändes hem per post. Sedan hade vi framför oss en lika lång resa hem – fast nu var det mycket jobbigare.

Vi fick sedan ett brev av veterinären Elin Mård som vi mötte i Strömsholm samtidigt som de sände livintyget. I brevet skrev hon.
"Hoppas ni mår någorlunda bra efter den tragiska händelsen, har tänkt på er".
Tack Elin för det professionella sättet du talade om allt åt oss. Hemma igen var Lotta mitt stora stöd. Det var hon som kontaktade Birgit från Frostice kennel och berättade vad som hänt.

I min tro, kommer vi en dag att mötas igen - på de gröna ängarna vid regnbågens bro, där kommer jag än en gång åter att få känna min Willes nos mot min kind, din blöta pussar mot min haka och borra in mitt ansikte i din mjuka päls. Wille du lämnade ett stort tomrum efter dig men du finns alltid med oss i våra minnen och i våra hjärtan.
Jag kommer aldrig att glömma Dig min älskade Wille!!!


Textbearbetning: Lena Wedestig (Tack snälla Lena!)